Politik Högerpolitiska förhållningssätt fortsätter demoniseras i stoffet av ett retoriskt krig. Det verkar liksom aldrig sluta explodera kring en högerrörelse som fortsätter exkluderas men aldrig ger vika. Så jag undrar - och jag skulle vilja rikta mig till dig som plikttroget föder detta minfält - när ska du börja tänka själv och ställa de rätta frågorna? Kanske hjälper det att fortsätta skrika åt den rykande stubinen att inte antända, men förr eller senare kommer det hända.
Den här motsägelsefulla situationen leder som bäst till en samhällsklyfta som på sin höjd kan bromsas.
Det motsägelsefulla i allt som har hänt sedan Sverigedemokraterna började få uppmärksamhet är lika skrämmande som fascinerande; de hängs ut i vådliga artiklar och nyhetsinslag och ger luft åt sårade svenskar som skriker efter ett ställningstagande mot globaliseringens pris. Men bara genom att fortsätta vidhålla sina ståndpunkter har de vunnit just så mycket mark som så passionerat, men hittills förgäves, fortsätter förvägras dem.
Har systemet i egenskap av sin egen konstruktion motarbetat sig självt? Någonstans mitt emellan höger- och vänsterkrokarna gömmer sig en röd tråd. Svaret som ingen vill ha. Inte egentligen. Men det är där du behöver titta nu. Vad är det för signaler Jonas Sjöstedt skickar det svenska folket med sitt uttalande om Vänsterpartiets misstroendelöfte? Varför förespråkar högerpolitiken marknadshyror och försämrade arbetsförhållanden? Är det inte ett varningstecken när det låter på Jimmie Åkesson som att han bara behöver låta de andra partierna bråka färdigt?
Vänsterpolitiken förespråkar systematisk utfrysning av oliktänkande medan högerpolitiken förespråkar skarpare klassmässig selektivitet. Har båda sidor glömt det fundamentala i ett jämställt samhälle?
Christoffer Andersson