Bussförare blir som alla andra människor pinknödiga och jag hade tio minuter på mig att uträtta mitt behov. Jag gick in på tågstationens toa och låste som sig bör, ty jag vill endast att min käresta ska se min stolthet. Ärendet var snart uträttat och det var ju bara att låsa upp för att plikttroget köra buss för Nobina och fosterland. Men hur jag än vrider på handtaget, så går dörrfan inte upp! Och ingen mobiltelefon har jag med mig för att kontakta omvärlden.
Vad göra? Jag tänker att enda möjligheten är att bete sig desperat och att skaka fibrilt på dörren. Detta höll jag på med i tio minuter och svetten gjorde sig påmind.
Ingen kontakt. Jag tog en paus och fortsatte det desperata övertalningsförsöket att åter skaka dörren för att få någon väntande resenär att inse min inlåsta situation.
Äntligen en resenärs röst från andra sidan dörren, som kontaktar hyresvärd. Hyresvärd kontaktar låssmed och efter en halvtimme är jag fri från mitt fängelse. Det jag var mest imponerad av, var resenärens intensiva stöd. Han stannade in i det sista (omkring 15 minuter) för att med dialog få mig att inse att låssmed kommer.
"Nu är jag tvungen att gå", sade denne hederns man och jag tackade för den mannens ambition/socialitet att lösa min instängda situation.
Jo, det gick att föra dialog trots dörrens låsning. Vad jag vill berätta med detta är att socialitet är en egenskap som skapar förtroende mellan människor. Tänk att få socialt stöd från en människa utan att kunna se denna människa. Socialitet är viktigt, då det initierar samhörighet.
Den gode mannen som hjälpte mig insåg att han kunde ha hamnat i samma situation och därför bejakade sig att vara med mig i det att stödja en person som hamnat i olöslig situation. Tack, främling för din goda egenskap!
En bussförare