Ända sedan barnsben har jag och många andra boende i Båvenområdet haft ynnesten att få uppleva vårblomningen på Dagnäsön i Båven. Kanske en av länets allra värdefullaste hagmarksmiljöer där månghundraårigt mulbete och slåtter skapat en unik miljö. Min far besökte halvön första gången i början på 1920-talet. Då var han roddardräng åt fiskarna från Stjärnhov och övernattade i en gammal ängslada som stod uppe mellan de lavbeklädda bergen på halvön. Tillsammans har vi följaktligen ett hundraårigt perspektiv på vår mest kära plats i trakten.
Ett tiotal ungdjur av rasen SRB har under alla dessa år betat grässvålen varje sommar. Bonden på Dagnäsön sörjde i övrigt för smärre röjning av sly och avverkning till vedbrand. I samklang med den rika jordmånen skapades ett fantastiskt inbjudande landskap med gamla åkrar, skogsdungar, lundområden och ogödslade grässvålar. Genom åren har vi fått tagit del av en flora som är näst intill oöverträffad i länet vad gäller artantal. Men också många tämligen sällsynta örter har tjusat omgivningarna i tiden. De örtrika markerna har givetvis också genererat en mångfald i övrigt.
Av någon anledning beslutade länsstyrelsen att nötkreaturen skulle ersättas av fårbete 2013. Jag ifrågasatte då om det skulle kunna förändra den unika flora som Dagnäsön är känd för och fick till svar att möjligen i någon mån, genom att fåren trampade ned djupare i den mjuka grässvålen än nötkreatur. Jag lyssnade, som vanligt, på sakkunskapen och fortsatte att följa förändringen av miljön i området.
Under de här tråkiga åren har jag noterat hur fåren betar helt nära markytan, där krypande skott skadas ofta och plantor rycks upp med rötterna. Ur vegetationssynpunkt leder fårbetet till en hedvegetation i stället för äng. De sporadiska komockorna som bidrog till mångfalden i hagmarken ersattes med fårens hårda och tämligen ofruktsamma spillning. Klimatförändringen med varmare och torrare somrar har sannolikt också bidragit till förödelsen men fårbetet anser jag är främsta orsaken.
Idag efter cirka fem års fårbete har det mesta av Dagnäsöns rara örter betats ned. De lavbeklädda gråa berghällarna som förr lyste av tusentals styvmorsvioler är borta och inte en enda av ängens ståtliga gullvivor finns kvar. I de skuggiga partierna saknas också exempelvis den paranta vårärten och många andra härliga ängsblommor.
Är detta en medveten strategi från länsstyrelsen eller grundar det sig bara ur ekonomiska förutsättningar?