Skolan Normalt håller man för den utländska gloskolumnen med ett papper och läser den svenska glosan. Man säger den utländska glosan och flyttar sedan ner papperet och kontrollerar om det blev rätt. Sedan kommer nästa glosa, och nästa. När alla ord gåtts igenom gör man om allt på samma sätt.
Nackdelen med detta blir att man ibland kommer ihåg glosan bara för att den kommer efter en viss glosa. Man ägnar även energi åt ord som man redan kan. Kvaliteten i inlärningen blir därför lidande.
Bättre är det att skära till små, fyrkantiga lappar, skriva det svenska ordet på ena sidan och det utländska på den andra. Sedan bläddrar man igenom bunten och läser den svenska sidan. Kan man översättningen, hamnar lappen i en hög och blir den fel i en annan. När bunten är genomgången, ger man sig på felhögen, gång på gång, tills den är slut. Sedan repeterar man alla lapparna igen.
Nu ägnar man ingen energi åt de glosor man redan kan och orden kommer i olika ordning, så man lär sig glosan för dess egen betydelses skull – inte för att den kom efter ett annat ord.
Dessutom händer det saker, både medvetet och icke medvetet, när man skriver lapparna. Och detta hjälper till att skapa ”krokar” till ordet, så det blir lättare att komma ihåg.
Att ta lapparna åt andra hållet – läsa det utländska ordet först och kolla svenskbetydelsen – är också givande.
Jag hade en elev i engelska på högstadiet. En kväll ringde hans mamma mig. Han låg och grät. 36 glosor i läxa till nästa dag ansåg han var omöjligt att klara. Jag bad mamman be honom glömma läxan och att han skulle kontakta mig nästa dag.
Då fick han sätta sig och skriva glosorna på lappar så som här beskrivits. Redan vid första genomgången av glosorna fick han sedan 20 rätt och resten blev klara på mycket kort tid. Han svävade lycklig iväg och tog med sig tekniken resten av skoltiden.
Christer Lagergren (L) Nummer tre på liberalernas valsedel till höstens kommunalval i Gnesta