Juligt Jag vägrar dras med, bli en knuta hela jag, med allt som ”måste göras och hinnas” till dopparedan.
Vi julstökar i vår egen takt och stil, det är varmt, kaosigt och hysteriskt kul! Och det gör inget om det blir snett, lite bränt eller fult. För vi gör det. Tillsammans. Jag och han, vi och du.
Vårt lilla torp i skogen är fyllt med pynt, vi myser vid brasan. Det är lite stökigt här hemma, tvätthögarna högre än vanligt, men det är ju inte det viktiga.
Vi pratar om det som är viktigt, vad julen handlar om. Att det inte är klappar, pengaslösande, stress, att inte se upp eller bry sig om.
Vi halmar åt djuren, bakar och bjuder den bredvid, och bjuder hem alla som vill till jul. Åker på julmarknader, men inte för att ”en måste” utan för att det är kul!
Jag står på knä, skurar, glittret som spilldes där har funnit sitt nya hem i trägolvet, det gamla slitna, någon kommer förbi och pussar mig på huvudet, säger ”mig älskar dig, mest i hela vida världen” och jag blir alldeles tårig, vi kramas, lämnar glittret där och varje gång jag ser det sen så glittrar det till djupt här inne. Av minnen. Precis så som det handlar om. Det är det jag jagar i år, inte att allt ska vara perfekt eller att alla ska få allt de någonsin önskat sig, utan att vi alla ska få små varma stunder som bygger en julkänsla på riktigt, och barnens förväntningar är ju inget annat än våra egna.
Jag myser, tar mig inte tid att vara online eller tillgänglig hela tiden, för det är så lätt att sitta med telefonen, och så har en missat det där, där bredvid. De små varje-dag-sakerna. De fantastiska extraordinära. Vardagliga. Som är det absolut största för mig. Som betyder allt. Mer än alla julklappar, stora granar och tjusiga pepparkakshus i världen.
Vi lämnar det där som inte är viktigt på riktigt, utan bara ångestskapande, stressigt, och firar jul som vi kan, där det viktiga är att alla trivs, blir sedda, och att vi får äta allt det där goda vi gjort och framförallt att vi får göra det tillsammans.
Jessica Kirjavainen