Jag var i Brandkärr idag för att titta efter lokal till ett integrationsprojekt. Jag såg så mycket möjligheter, så mycket gröna ytor och de vackra målningarna på husen. Hantverkare som jobbade, människor som hälsade på promenad med sina hundar. Påminde mig mycket om Upplands Väsby och mina barns uppväxt med mångkultur och möjligheter till lärande, någonting som har format dem och deras livsval.
Vi behöver bygga på det positiva och hitta vägar ut ur det negativa. Talet om en stadsdel kan annars bli förödande och skapa rädsla och utanförskap som inte gynnar någon.
Det som jag reagerar på i området är skolan och att det nästan bara går somalier där.
Dessa barn kommer från en förskola med liknande förutsättningar och hamnar efter i sin språkutveckling eftersom de inte träffar svenska barn.
Det blir förstås inte bra, eftersom vi vet att språkutvecklingen är en mycket stark faktor för skolframgång, att sluta skolan med godkända betyg.
Nu handlar inte detta om att peka ut en grupp människor, utan om fenomenet att inte komma i kontakt med det svenska språket. Vi behöver prata om detta eftersom det här är en stark stigmatiserande faktor och inte försvarbart då skolan ska vara likvärdig.
Om vi menar allvar med likvärdigheten i Nyköping behöver dessa barn komma ut i sammanhang med blandade grupper för att ha samma möjligheter, helst på våra friskolor eftersom de kommunala skolorna redan har blandade grupper och har brist på pengar och resurser. Förs dessa diskussioner i Nyköping och tar alla sitt ansvar för hela samhället i ansvar och solidaritet nu när Brandkärr ständigt lyfts fram?
Annelie Danling Brash