Att bo på landsbygden och åka kommunalt är näst intill en omöjlig uppgift. Bussar kommer inte, är försenade, åker fel väg, har inga siffror på bussen utan är ”ej i tjänst”. Sandning och saltning kommer sist på landsvägar och bussar kör i diket. Jag sitter dessutom i den prekära sitsen att den berömda Ostlänken ska gå rakt över gården. Ytterligare ett transportmedel, men inte för oss, på landsbygden.
Okej, vi har valt att bo på landsbygden men med världens stökighet så känns inte storstäder som den bästa platsen att känna sig säker i. Merparten av Sveriges befolkning bor på landsbygden, kanske dags att börja kolla procentsatser över vad som ska prioriteras.
Jag vill absolut tänka på miljön och bidra till ett bättre klimat, men så länge ingen faktiskt ser över procentsatser, var folk bor, så åker jag bil. Dessutom en riktig miljöbov med både fyrhjusldrift och dubbdäck, men jag tänker inte köra i diket på osandade/osaltade vägar.
Jag kräver bättre kommunikationer för oss, den större procentsatsen i Sverige, vi på landsbygden. Chaufförer som känner sig säkra på vägarna, som hittar, håller tiden och är servicevänliga.
Anette Sundström