När jag, Anette och Bamse tog oss till torget i Nyköping den 24 november för att medverka i manifestationen för flyktingpojkarna på Gripenskolan så blev jag djupt berörd och tårarna rann flera gånger. När sen jag lyssnade på den fantastiska Kjell Wiklund och rektorn så tändes ett litet hopp. Det FINNS godhet. Men var fanns våra ledande politiker? Jag såg ingen. Dom hade nog inte tid.
Jag vet att jag är misslyckad. Menar att jag känner de flesta politiker och journalister i alla medier. Har skrivit insändare i SN sen 90-talet. Ändå påverkar jag ingenting. Jag är vänlig mot alla, även politiker. Jag kan inte vara elak men vill ju påverka samhället i en mänskligare riktning. Men det går inte. Anette och Bamse är ju ofta med mig och får jag chansen så pratar jag. Det dröjer inte länge förrän politiker inte har tid med mig. Det finns ju viktigare personer att lyssna på än mig. Anette brukar med glimten i ögat säga: Där gick hen.
Direkt när tåget kom till torget ropandes: ”Vi står inte ut” så brast det för mig. Måste det vara så här? I dag tävlar de tre största partierna S, M och SD om att vara hårdast mot flyktingar. Vi ska aldrig tillbaka till 2015. De låter så kraftfulla när de säger ”Vi skall ha ordning och reda i flyktingpolitiken”. Precis som det vore drickabackar vi pratar om. Mitt hjärta säger att det är människor. Samma människor som du och jag. De här pojkarna på Gripenskolan kämpar för att få leva samma liv som du och jag.
Rektorn sa: Vi släpper er aldrig. Jag håller givetvis med. Men hjälper det? Kjell Wiklund såg piggare ut än vanligt vilket gladde mig. Såna människor växer inte på träd. Hans raljerande mot sitt tidigare parti S var nyttigt att höra. Ord som solidaritet och rättvisa från det hållet känns i dag rejält urvattnat. Mitt enda vapen är pennan o min mun. Det räcker inte långt jag vet. Inget parti vill nog ha mig i dag. Folk som lyder sitt hjärta är inget värda i dag. Tack till alla som var på torget. Det värmde!
Roland Karlsson