Min kamp för att få tänder i munnen i början på 2000-talet. Efter långvarig medicinering främst på 70-talet som var delvis under tvång började mina tänder att lossna. Jag förstod direkt kopplingen vilket jag senare fick stöd av tandläkare och andra kunniga. 2002 fick jag god kontakt med V:s dåvarande partiledare Gudrun Schyman, hon tyckte mitt läge var hopplöst och gav mig telefonnumret till folkhälsoinstitutets chef. Han i sin tur gav mig numret till ansvarig tjänsteman på socialstyrelsen. Han berättade att jag och två, tre kvinnor i Sörmland borde få gratis tandvård av landstinget då medicinering och sjukdom var orsak till våra tandskador. Men detta gillade inte landstinget som då styrdes av S och Jörgen Danielsson. Men jag hade tur att det blev en alliansregering 2006 och en reform som mer än halverade priset för mig.
Att jag har fortsatt att skriva om detta är inte för att jag skulle vara beroende av de 50 000 kronor som jag har krävt av landstinget. Det är för att mina olyckskamrater som inte har 50 000 ska kunna få tänder i munnen. Detta är djupt orättvist. Ett flertal personer har väl skällt på mig för att jag skriver om detta, bara folk med S-sympatier. Fast de flesta har stöttat mig. Där tog S oskulden av mig, då jag alltid tidigare trott att S stod för det goda.
Nu tänker jag fortsätta med andra orättvisor. De psykiskt sjuka får än i dag inte den hjälp de behöver. Varför finns inga rehabiliteringshem? Tror ett i varje län vore en bra början. Jag tror att samhället skulle tjäna pengar och minska mänskligt lidande, på lång sikt. Men det kostar på kort sikt så politikerna avvisar mig. Vi kan minska utanförskapet om vi hjälper tidigt i sjukdomen.
Det senaste som upprört mig är LSS-förslaget om minskade kostnader. Här pratar vi om människor som inte kan föra sin egen talan eller leva ett någorlunda normalt liv som alla oss andra. Visst kostar detta men det måste det få göra anser jag.
Sen upprör det mig även att så få fick ersättning för ”stulen barndom”. Knappt hälften fick ersättning. Tio procent var kanske fuskare, men aldrig 55 procent. Nu får staten ta på sig skämsstruten och göra om och göra rätt. Sen har vi fattigpensionärer som nästan alltid är kvinnor. Det borde kunna rättas till inom den pensionsöverenskommelse som finns.
Som ni märker värnar jag hela tiden om de allra svagaste i vårt samhälle. Jag får inte plats att beröra våra flyktingar denna gång. Men även här brister solidariteten i dag. Jag har aldrig varit avundsjuk. Det lärde jag mig hemma att man inte ska vara. Så att vissa är väldigt rika stör inte mig, men att vissa ska vara så fattiga och ha så stora hjälpbehov som samhället inte orkar med är en skam enligt mig. Jag och gumman kan aldrig mer rösta S. Men vi röstar ändå då vi insett att inget parti har monopol på rättvisa och solidaritet.
Med dessa rader önskar jag alla SN:s läsare en riktigt trevlig sommar! Var så god och skölj!
Roland Karlsson