Nästan dagligen läser vi om landstinget, om vården som tillhandahålles, att personalen arbetar under stort tryck, är ofta överansträngd, att väntetider kan vara långa, dels innan tid ges att komma till den speciella avdelning man vill, dels också om det är fråga om akutfall, man kan få vänta länge innan någon har tid att ta hand om en. Patienter får ligga i korridorer på grund av platsbrist. Vårdpersonalen är trots den stora arbetsbelastningen vänlig och tillmötesgående.
Landstingets administration sparar genom att dra in på vårdplatser och inte nyanställa tillräckligt många efter sköterskor som slutar på grund av vantrivsel. Vården är helt enkelt underbemannad, och med den politik som landstinget för blir det inte bättre, utan tvärtom. Ledningen är inkompetent, vilket har påpekats gång på gång. Den administrativa delen i landstinget växer emellertid, vilket rimmar dåligt med de sparansträngningar man påstår sig ha.
Som huvudman för vården är landstinget helt olämpligt, en föråldrad institution och överbyråkratiserad. Bara det att det i landet finns 21 landsting med delvis olika villkor är en anakronism. Det logiska skulle vara en gemensam organisation för hela landet.
Staten är det naturliga valet, som tillsätter en professionell ledning. Det politiska inflytandet sker från riksdag och kommuner. Flera erfarna företagsledare har uttalat sig för denna reform. Själv har jag under flera års tid propagerat för detta, vilket inte borde ha
undgått läsare av denna insändarsida.
Mycket tänkvärda inlägg har nyligen skrivits av Kjell Håkansson, 3/3 ”Sjukvården har att lära av Norges exempel”, 11/3 ”Ta bort vården ur regionfrågan”. Regiondebatten ställer hela frågan om vårdorganisationen på sin spets.
Låt oss se an den framtida vården med optimism.
Carl Gustaf Wennerholm (VfP)
Trosa