Felet ansågs bland annat bero på att folk var dåligt rustade för att övervintra i sina bilar, på för många lastbilar och att det märkligt nog kom snö samt att många hade sommardäck. Lagen på vinterdäck kom 1999. Vi som var med innan dess vet att det knappast hade uppstått ett sådant här ”kaos” även om det kommit samma mängd snö då. Människor i Stockholm rapporterade att de inte såg en enda traktor eller snöplog på i princip hela snökaosdagen.
Jag vill lägga fokus på något helt annat. Fundera på hur scenariot hade utvecklats om någon fått en hjärtinfarkt, i en bil eller i ett hus som ambulans inte hade kunnat nå. Hur hade ansvaret definierats då?
Eller kanske ännu värre om en bil hade börjat brinna i närheten av andra fordon, kanske med farligt gods. Eller en brand i ett flerbostadshus dit räddningstjänsten inte skulle kunna komma fram inom rimlig tid därför att vi har snökaos 2016 i Sveriges största stad. Till detta kommer värdetransporter, ambassadbilar, transporter till häkten, listan kan göras lång.
I ett så pass allvarligt läge kan vi naturligtvis inte förlita oss enbart på vår egen utrustning som vi har i bilen eller i hemmet, här måste finnas en gemensam beredskapsplan. Som jag ser det handlar det först och främst om att säkerställa att ett ”kaos” där människor sitter fast i ett halvt dygn i vår huvudstad eller på en Europaväg utan tillgång på toaletter eller någon som helst annan service inte kan få hända.
För mig framstår detta som ett gigantiskt logistikproblem för alla aktörer, beslutsfattare och politiker, gemensamt. Om våra vägar, vårt vägunderhåll och vår allmänna beredskap för snö är så här undermålig så talar vi om en allvarlig säkerhetsrisk. Detta är inget ansvar som vi kan lägga på enskilda bilister eller övriga medborgare.
Ralph Hofström
Utbildare