Politik Politiken, kanske särskilt politiken i socialdemokratisk tappning, är full av talesätt som blivit närmast mantran. Långsiktighet och uthållighet är två exempel på sådana uttryck. Naturligtvis är det inte fel att tänka långsiktigt och att agera uthålligt. Tvärtom, det är ofta just vad som krävs för framgång. Kortsiktighet och bristande ihärdighet däremot leder så gott som alltid till misslyckanden. Frågan blir då som så ofta var gränsen går mellan det ena och det andra.
I diskussionen om en fortsatt satsning på ”Bo i Nyköping”-kampanjen har S och kanske i all synnerhet Urban Granström, fått motstånd av alliansens partier. Detta har tydligen upprört Urban Granström, som verkar anse att motståndarna behöver en lektion i grundläggande politiskt handlande.
Möjligen var det därför han skrev en insändare i SN 7/2. Tråkigt då bara att han missar målet. Ingen kan påstå annat än att en kampanj som har bedrivits i över fjorton år är ett exempel på stor uthållighet. Frågan är väl snarare om de som kampanjen riktar sig emot, stockholmarna, är lika uthålliga. Som relativt nyinflyttad stockholmare och periodvis tunnelbaneresenär, kan jag för egen del intyga att jag nog uppmärksammade kampanjen under dess första år, men att jag senare blev lika ”hemmablind” för budskapet som de flesta andra.
Affischerna kom med tiden att smälta in i väggarna och blev mer eller mindre osynliga. Jag kan ärligt säga att jag inte är ett exempel på kampanjens framgångar. Helt andra skäl avgjorde för min del.
Långsiktighet och uthållighet visar sig ofta ha en lätt bedövande effekt på nytänkande och riskerar därigenom att bli en ursäkt för den oföretagsamme att dra täcket över huvudet, konstatera att allt är gott och att sedan sova vidare i sin törnrosasömn. Detta är inte skattebetalarna betjänta av.
Jan-Åke Gunnarsson (L)