Min hustru sedan 45 år avled hösten 2023 i cancer. Både hon och jag hade utträtt ur Svenska Kyrkan många år tidigare och vi höll en borgerlig begravningsceremoni enligt hennes önskan. Dock ville hon gravsättas i minneslunden på Björnlunda kyrkogård, där hennes far gravsattes år 2000. Detta skick innebär begravning av askan på anonym plats i en minneslund och, om det önskas, uppsättning av en liten namnskylt i mässing på en tavla, mot en avgift av 1000 kr. Det är det sistnämnda som problemet gäller.
Det visar sig nämligen att minnesskylten får sitta uppe i 25 år och tas sedan bort. Jag tog för givet att det skulle vara som vid en vanlig gravrätt, att anhöriga kan förlänga denna tid mot en ny avgift, men fick veta att detta inte räknas som gravrätt utan är en ”service” där reglerna bestäms av kyrkorådet. Det hänvisas till att det annars blir ”så många” skyltar.
Vid kyrkgaveln finns två enkla trätavlor, rymmande ett hundratal skyltar. Vid sidan om dessa finns utmed samma vägg plats för åtminstone ytterligare sex likadana tavlor, utan att det estetiska intrycket eller andra värden skulle bli lidande.
När det handlar om konventionella gravar är det begripligt att det uppstår platsbrist. I detta fall däremot finns inget rimligt argument, som framgår ovan. Jag gissar att många som ser sina anhörigas skyltar försvinna tycker att detta känns sorgligt och respektlöst. Meningen med minnesmärken är väl att de ska vara just detta, även efter 50-100 år.
Min svärfar som gravsattes 2000, och var skälet till min hustrus önskan om denna gravplats, kommer alltså att ”ta ner skylten” i år, varpå hans dotter sitter där i sin ensamhet.
Svenska Kyrkans popularitet hos svenska folket är stadigt sjunkande. Denna typ av ställningstaganden torde knappast bättra på det.