I dag har vi det rödgröna blocket och Alliansen. Båda blocken ligger runt 40 procent. Sen har vi SD på cirka 20 procent. Hur har det blivit så här? Visst är invandringsfrågan stor men det är nog inte hela förklaringen. Jag gissar att fem procent av SD:s väljare är rasister. Resten är missnöjda väljare som i dag inte litar på något av de sju övriga partierna. Här finns fattigpensionärer, arbetslösa, sjuka och folk med stora tandvårdsbehov utan att ha pengar till detta. Flera av SD:s väljare har berättat det för mig.
Vi ser ett uppror från personalen på lasarettet. I början på detta år drog AF igång en granskning av Sveriges största fackförbund, nämligen SKAF. Inte snyggt precis.
S har sen toppåret 1968 tappat hälften av sina väljare. "Alla ska med" sa Göran Persson i förlustvalet 2006. Ingen trodde på det utan vi fick en alliansregering då. De, i sin tur, sänkte skatter, mest för dem som tjänar mest. Sen urholkades vård, skola och omsorg. S vill nu åter höja skatter, men tyvärr vill de hellre stärka byråkratin än välfärden för småfolket. Vårt landsting är ett lysande exempel på det. Folktandvården tjänar pengar på friska patienter, de med stora behov vill man helst inte ha som kunder. Jag har ingen aning om vilken politik SD har för svaga grupper, men gissar ingenting. Läget blir ju hopplöst då varken rödgrönt eller alliansen har några lösningar.
Ta skolan, bostadsbyggandet, här snackas det rejält men inget händer. Måste vi ha fattigpensionärer? Jag tycker inte det. Måste psykiskt sjuka fara så illa i väntan på hjälp? Jag tycker inte det. Varför måste rika fly från skatter? Jag tycker det är fel. Sverige behöver bli bättre på det mesta. Inte bara i antal floskler utan i det verkliga samhällsbygget. Lycka till politiker!
Roland Karlsson