Qvarnström: ”Vi måste släppa vår paniska rädsla för döden”

Insändare2018-11-03 05:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Livsfrågor ”Självmord vanligast bland äldre män”

Är det så konstigt?

Så som äldre män betraktas och behandlas i vårt samhälle.

Vi är helt enkelt värdelösa, onödiga och mest i vägen. ­Arbetsmarknaden vill inte veta av oss och ungdomen föraktar­ och hånar oss. Vi är ”gubb­slem” eller ”snuskgubbar” och ska skämmas för att vi också har behov.

Värst är det naturligtvis för dem som lever ensamma, som förlorat sin livspartner eller kanske aldrig hittat någon.

”Vården måste bli bättre på att fånga upp psykisk ohälsa”, enligt professor Wasserman. Men handlar det verkligen om psykisk ohälsa? Det är väl ­snarare ett friskhetstecken att man är medveten om sin egen livs­situation och sina behov.

”Det är dags att lägga upp en nationell strategi”, säger ­professorn.

Jo, men visst. Det är dags att radikalt ändra synen på äldre människor. Det är sorgligt att höra vilka åtgärder den så ­kallade expertisen föreslår. Det är inte de äldre männen som är psykiskt sjuka, det är samhället.

Äger vi inte vårt eget liv?

Det finns ingen mening med livet annat än den man själv kan skapa. När förutsättningarna för detta är borta eller förbjudna är det inte så konstigt om man inte vill vara med längre. Att betrakta det som psykisk ohälsa är verkligen sjukt. En man som levt sitt liv och inte ser någon mening med att leva längre måste själv få avgöra om han vill stiga av.

Vi har en problematisk syn på livet. Och döden. Vad är ett liv? Varför ska man tvingas leva ett liv som inte är ett liv? Varför måste man traggla på tills man blir ett vårdpaket som inte kan ta hand om sig själv, som kanske inte ens är medveten om livet? Är det inte ganska cyniskt?

Vi måste släppa vår paniska­ rädsla för döden. Döden är inte det värsta som kan hända. Ibland är det tvärt om.

Ingen lider efter döden. ­Ingen saknar livet efter döden. Ingen­ blir lyckligare som död för att ha levt några år till. Och de ­sista åren är inte alltid så ljuva. Ofta tomma och innehållslösa. Ibland en pina och plåga. Det är aldrig synd om den som är död. Att det kan vara jobbigt för anhöriga är en helt annan sak.

Jim Qvarnström

Läs mer om