Särskilt efter alliansens förstelärarreform och S-MP:s lärarlönelyft, vilka båda två får effekter ända in under skolpersonalens pensionering.
Regeringens och Skolverkets instruktioner har uppfattats olika. Oklarheter uppkom redan vid tilldelningen till orter och skolor, och har sedan förstärkts av att rektorerna kan ha tagit sig vatten över huvudet i det unika uppdraget att bedöma olika specialiteter och individer mätta i pengar. En huvudman har delat ut 2500 kronor per månad till alla lärare; rektorer varierande belopp eller enklast möjliga – mer till dem som redan fått.
Det handlar inte ”bara” om pengar. Värderingen innebär att tåliga, ekonomiskt eftersläpande lärare som väntat sig ett tillskott till kassan, snöpligt ställts utan kvitto även på sin lärargärning. Detta utan att godtagbar förklaring kunnat redovisas. Skillnaden kan uppgå till 8000 kronor per månad trots att bakgrund, arbetsuppgifter, prestationer och popularitet är närmast identiska. Lärare kan ha olika stilar, vara kreativa och drivande i lärarlag, gå fram i klassrum. Detta är inte detsamma som att vara synlig inför rektor, som kan ha helt annan ämnes- eller specialistbakgrund än läraren.
Efter att sanningen uppdagats har lärare lämnat sina anställningar, sökt sig till företagshälsan, förlorat arbetsglädjen. Kvarvarande vinnare och förlorare har sedan att samsas i lärarrummens nya segregerade klimat.
Fyra kommuner och en friskola har inte sökt anslag eller glömt följa upp inom tiden. Dessa kan kanske lära av de andra i efterhand.
Åtgärder kan inte lyckas över huvudet på berörda. Som utomstående tror jag, att rektorer tillsammans med lärarlagen bättre kunnat uppnå regeringens målsättningar att höja läraryrkets status, få personal att stanna kvar och locka nya förmågor. Det hade tagit längre tid men blivit mer långsiktigt hållbart.
Rätta till obalanserna återstår nu för de politiker, tjänstemän och skolor som vill uppfylla regeringens målsättningar.
Gunilla Lysell, F d kommunpolitiker (MP), Nyköping