Sedan Folke Bernadotte och hans vita bussar våren 1945 är vi en nation som tar emot flyktingar. För de hundratusentals som flytt hit via dramatiska strapatser senaste åren och året är det förstås en bisarr och tragisk kalldusch när de får vetskap om att den öppna gränsen har blivit till resta murar och allt de offrat är därmed bortkastat.
Nu är vår flyktingmottagning i händerna på vad ledaren i Ankara finner bra för dagen och vad EU inte gör. Om vi ska ro i hamn dagens integration krävs ett stordåd av det slag vi ännu inte känner till.
Invandrare har vi i var del av vårt land. Trots problemen. Och sedan arbetskraftsinvandringen år 1946 (Asea med flera) har tillflödet gynnat och gagnat vårt land. Det som inte alls fungerar är flyktingmottagningen sedan 1990-talet. Vad som ska till är ett socialt underverk i samspel mellan civilsamhället och myndigheterna.
Det saknas bostäder och arbeten. Det saknas en fura som heter "vi vågar ta kulturkonflikter". Det saknas strategi hur vi får den framförvarande jätteintegrationen bli acceptabel. Kort sagt, vi famlar i blindo. Och vi ser inget ljus i tunneln helt enkelt. Änglakören som för länge dominerat samhällsdebatten har kroniskt förestått en verklighetsflykt där de negligerar överfyllda förortslägenheter, proppfulla förläggningar och kulturkonflikter. Avsaknaden av jobb och bristen på kontakt mellan samhället och de nyanlända bortser man gladeligen bort ifrån bara man får förkunna och må moraliskt bra i sin allt märkligare autosuggestion. Mellan helt stängda gränser och vidöppna gränser måste det finnas utrymme för såväl optimister som realister – i samma person.
Anders Hammarlind, Mölnbo