Svenskt näringslivs vd, Carola Lemne, förespråkar sänkta löner, och hon har nu visst eldunderstöd av vissa politiker. Men de för en debatt som har väldigt lite att göra med vad vanliga löntagare ser i lönekuvertet eller vad svenska företag behöver.
I Unionens fackliga verksamhet, där vi dagligen är ute på arbetsplatser, hör vi ofta arbetsgivare tala om behovet av kompetenta medarbetare. Vi hör dem aldrig säga att de skulle anställa fler om lönerna vore lägre. Arbetsgivarna anställer det antal personer som de behöver. Varken fler eller färre.
Vi i Unionen hävdar bestämt att de nya jobben kommer främst genom satsningar på infrastruktur och utbildning. Till exempel är fungerande tågförbindelser för många i vår region en förutsättning för att kunna ta sig till och från jobb. Nu är vi inne i en avtalsrörelse, där några av arbetsgivarna driver krav på att vi i våra avtal ska stryka alla regler om garanterade lägstalöner. Det är mot den bakgrunden vi ska se den debatt som nu blossat upp.
För somliga företagsägare kan nog lönesänkningar vara ett snabbt sätt att skapa högre vinst. Men vad händer med medarbetarnas motivation och vilja att utveckla sin kompetens? Hur går det med rekryteringen av dem som kan tjäna bättre i andra länder? Vad händer med resultatet om något år? Och klarar sig de som redan har låga löner om de får ännu mindre?
Ur ett samhällsperspektiv skulle lönesänkningar innebära högre bidragskostnader, men också minskade skatteintäkter samt minskad konsumtion. Den positiva ekonomiska utveckling som vi haft i vårt land under mer än ett halvsekel bygger inte på låga löner. Tvärtom vi har enligt Den svenska modellen haft löneförhandlingar som stadigt gett ökade reallöner och som skapat arbetsfred. Det är receptet även för framtiden.
Henrik Bjugård
Regionchef Unionen