Den 3 mars 2016 färdas jag i bil i Nyköping. I en korsning kommer det plötsligt en cyklist från vänster som saknar hjälm. Kollisionen är oundviklig. Räddningstjänsten är snabbt på plats, personen får vård. Jag får blåsa och vittnen hörs. Uppgifterna är samstämmiga. Cyklisten kommer snabbt från vänster i korsande vägbana. Polis bedömer att jag är utan skuld och jag får köra hem.
En timme senare kommer chocken, kroppen skakar, tårarna kommer. Hur mår personen, lever han? Jag ringer polisen och får information att han kommer klara sig. Nu följer en tid av dålig sömn.
Jag vaknar fortfarande av svettningar till ljudet av krocken, ett huvud som krackar i asfalten. Blodet som rinner från huvudet, på mina fingrar. Minns förtvivlan när jag letar i bilen efter något att stoppa blödningen med. Tack alla ni som kom till vår hjälp innan ambulans dök upp. Tack räddningstjänsten för att allt gick så snabbt. Tack gode gud för att mannen klarade sig.
Det blev skador på bilen så en skadeanmälan skickades till försäkringsbolaget. Fick jag besked att självrisken på 6 375 kronor skulle betalas till verkstaden.
Jag är utan skuld. Polisen lägger ned utredningen om trafikbrott. Bedömningen är att personen farit tillräckligt illa och kunde slippa "lök på laxen". Jag köper det. Men är det rimligt att jag ska stå för självrisken om vi nu ska tolka situationen som den faktiskt var. Högerregeln gäller även för cyklister. Fallet är solklart. Skulden är inte min men kostnaden är.
Försäkringsbolaget anser att jag ska kräva mannen på självrisken. Mannen kan också få ersättning för sveda och värk, samt för cykel och andra personliga saker. Detta ersätts av mitt försäkringsbolag enligt en paragraf i trafikskadelagen.
Är det rimligt att ett "offer" för trafikbrott ska ta processen? Är det inte mer rimligt att som kund få hjälp att sköta detta med den andra partens försäkringsbolag?
Peter Hardö