Att Ican tilldelades Nobels fredspris i december 2017 blev för många en ögonöppnare. Från att kärnvapenfrågan legat på en avlägsen och ogripbar politisk nivå i maktbalansen mellan stormakter fick människor klart för sig vilken enorm kapacitet till global förstörelse som dessa vapen representerar och att hotet gäller oss alla på planeten. Beatrice Fihns sommarprat 2018 hade ett mantra ”ju längre tid som kärnvapen finns desto mer ökar risken att de används”. Hon sa också att kärnvapen som avskräckningsstrategi är det ultimata uttrycket för dominans och att hota sig till lydnad.
Och i den fällan gick Sverige! Hotfällan. Resten vet vi: i sin utredning upprepar Lars-Erik Lundin sina argument varför Sverige inte ska ratificera konventionen, alla i linje med att inte stöta sig med Nato. Men referenser saknas till samtal med länder som skrivit på, bland annat 99 procent av önationerna på södra halvklotet. Erfarenheterna man har på dessa platser efter många års provsprängningar, borde ha stämt utredaren till eftertanke, precis så förödande för människor och natur är kärnvapen!
Under hela 2018 samlade fredsorganisationer, kyrkan, hjälporganisationer och högskolor namnunderskrifter till stöd för att Sverige skulle tillstyrka konventionen. En undersökning visade att 80 procent av befolkningen ville att Sverige ska skriva under. Men den 12 juli i år meddelar Margot Wallström att regeringen inte avser att ratificera förslaget med stöd av välkända argument från Lundins utredning.
Ett globalt kärnvapenförbud kan inte behandlas som om den vore en partipolitisk fråga. Den handlar om det största kända hotet vi har mot allt levande på jorden.