Detta eftersom förslagen från statens utredare i region frågan egentligen utgår från att allt skall bli som tidigare, men med den skillnaden att de organisatoriska en heterna, regionerna, kommer att förstoras. Denna förstoring verkar såväl beslutsfattare som allmänhet tveksamma till eller tar avstånd ifrån åtminstone vad jag kan utläsa av den offentliga debatten. Frågorna tycks därmed ännu inte tillräckligt diskuterade eller förankrade, varken hos beslutsfattare eller allmänhet.
Norsk modell, med staten som huvudman för sjukvården, har ibland framhållits som en bättre lösning än att hålla kvar vid den gamla, men utvidgade modellen. Norge är som bekant skiftande både geografiskt och befolkningsmässigt och därför lämpat att titta närmare på och lära av från ett svenskt perspektiv. Att lära av andra är en väg att undvika misstag och få erfarenheter gratis. Lönsamt med andra ord i kort sammanfattning.
Frågor av intresse är följande och jag väntar på svar från beslutsfattare i stat, region, kommuner och landsting och från erfaren allmänhet.
På vilket/vilka sätt är den norska modellen framgångsrik? Finns negativa erfarenheter också värda att lära av? Likvärdiga möjligheter över hela Sverige har framhållits som önskemål från allmänheten både när det gäller tillgänglighet och ekonomi. Kanske kan staten/länsstyrelsen garantera sådant bättre än landstingen?
Landsting och län hör ihop sedan länge, har jag läst. Men med två på varandra följande riksdagsbeslut kan väl det ändras?
Med svaren på ovanstående frågor följer följdfrågor: Skulle staten vara bättre huvudman än landstingen? Har de statliga utredarna alls varit inne på den frågeställningen?
Gunilla Lysell