Som 70-plussare vill man av egoistiska skäl inte hamna på sjukhus, samtidigt som man förstår pressen på sjuksköterskor och läkare som arbetar under dessa förhållanden.
Jag pratade en gammal vän, i 90-årsåldern, tillika arbetskamrat på järnverkets lab. Under tio år. Han har haft fyra infarkter, men överlevt alla. På sistone har han dock fått känningar i hjärtat, och varit på lasarettet två gånger. Första gången fick han stanna två nätter, andra gången, härom natten, kom han in via ambulans, och fick sitta till morgonen, då han blev hemskickad med någon ny medicin, det fanns nämligen ingen plats på någon avdelning.
Vad gör landstinget? Ett hundratal, kanske knappt, tar ut löner, och en stab av administratörer sitter också i Vita Huset och uppbär löner, som troligtvis är högre än sköterskorna har. Dessa kunde avlasta läkarna, så att de kunde ägna tid till patienterna, och politikerna kunde få städjobb på lasarettet, efter skolning, så sköterskorna kan ägna tid till patienterna. Själv blev jag knäopererad år 2000, och fick inopererad stafylokocker, så kallad sjukhussjuka, vilket gjorde att mitt knä inte läkte. Tack och lov för rollatorn, som gör att jag tar mig till affären och kan handla, åt mig och min katt.
Vi är inga ungdomar längre, och man är tacksam att veterinärvården är bättre än den för människor.
Därför, stöd vårdupproret, det är högst befogat, anser jag.
Ulf R Johansson