Det blottar avigsidan av en arbets- och samhällsmoral som färgat S så länge partiet funnits. Ett plikttänkande med rötter i protestantismen, som hyllar skötsamhet, och samtidigt belägger svaghet och beroende med skam.
Det är en moral som ursäktas något av att den gav resning och styrka åt arbetarrörelsen innan välfärdsstatens införande, men vars baksida vi numera ser prov på i form av en hårdnande attityd till EU-migranter och flyktingar.
Det är svårt att se markeringar mot tiggeri som annat än genant populism. Att Göran Person vill förbjuda tiggeri är inte förvånade. Perssons svart-vita syn på det mesta och magistrala retorik lånar åskilligt från äldre tradition i svensk folkrörelse. Folk ska stå upp, arbeta och kräva sin rätt (om tiggare i tv-intervju) etcetera. De moralistiska tongångarna känns igen.
Det beklagliga med moralismen är att den till skillnad från humanistisk etik delar in människor i dem som duger och dem som inte gör det. Enligt moralister får människor inte ligga andra till last, som det brukar heta. Att vädja till medmänniskors barmhärtighet i form av tiggeri är enligt dem skamligt.
De utfattiga östeuropeiska romer som tagit sig till Sverige är inte svaga. De slåss för sina barns framtid. Det är ett hån mot dem att framställa modet de visar när de utsätter sig för passerandes förakt som ett ovärdigt beteende.
Göran Perssons ärende är att påverka (S), som än så länge stått emot opinionen i den här frågan, vars huvudfåra är identisk med Perssons uppfattning. Bakom denna attityd ligger ett förakt för svaghet, som gällande just tiggeri har sin grund i det obehag välmående svenskar känner av att möta blottställd fattigdom utanför Coop och Ica.
Att ge efter för detta – det är ovärdigt. I ännu högre ovärdigt är det att med lånad statsmannaauktoritet göra sig till tolk för sådana värderingar.
Christian Hårleman