När det är dags att börja ett jobb, träda in i en yrkeskår, får man inskolning. Man har sitt yrkesbevis i form av betyg eller legitimation men man behöver ändå få lära sig hur just denna arbetsplats fungerar, få den reella kunskapen. Man får några dagar eller några veckor och sedan skall man klara arbetet själv. Men räcker det?
Förr gick yrkesvägen från lärling via en tid som gesäll till mäster. Mäster var just en mästare som behärskade sin yrkeskunskap. Detta medförde en rätt att känna stolthet och respekt i andras ögon och gav en social status. Inte på grund av yrket utan skickligheten i yrket. Det fanns yrkesstolthet och något som hette yrkesheder.
I dag har vi inga ”mäster”, men vi har många mästare. Jag tänker på dem som under många år har utvecklat sin kunskap om och fördjupat sin förmåga i ett särskilt yrke. När de går i pension tar de all denna fantastiska kunskap med sig från arbetsplatserna. Det är synd tycker jag och har därför funderat på en sak. Varför inte införa något som heter utskolning?
Arbete utgör en form av social samvaro, men det är inte arbetets huvudsakliga funktion. Vart yrke har sina kompetenser, kompetenser att vara stolta över och utföra med heder. När pensionen närmar sig upplever vissa att de förlorar en del av sitt jag, att deras kunskaper inte längre eftersöks. Det skulle vi med utskolning kunna motverka för visst behövs deras kunskap. Många äldre har under sitt yrkesverksamma liv skaffat lärdomar som utbildningar inte ger. Visst handlag, vissa strategier, känslan för det man arbetar med vare sig det är människor eller materia.
Jag tänker att man inför eller efter pensionsåldern kunde ta ett ytterligare kliv i karriärstegen och bli ”mäster”, införa en tjänst där äldre handleder nya inom yrket. Huvudansvaret för arbetet har då de nya men under samarbete med ”mäster” vinner den ytterligare kunskap. På så vis kan de hedra den de lärt denna nygamla kunskap om yrket av och kanske återföds yrkeshedern.
Jessica Johansson (L)
Spec. undersköterska