Med brist på kunskap vill ett politiskt parti neutralisera och troligen ta bort Sjukhuskyrkan i Nyköping. Jag är en av de präster som arbetat på lasarettet. Under min tid var det aldrig tal om att betala hyra för de lokaler som användes.
En dag fick vi besök av sjukhusdirektör Erland Pettersson. Anledningen var att få det omtalade andaktsrummet renoverat. Som det då såg ut kunde det liknas vid ett sjukrum. Vid mötet hade jag med mig ett fönster med färgat glas som var blyinfattat. Det slutade med att vi fick inte bara fönstret beviljat, utan också hela rummet omdanat i en varm kulör. Sjukhusledningen visade på detta sätt att kyrkans verksamhet var viktig.
Tillsammans med pastor, diakon och assistent fick vi ta del av människors svåra livssituationer. Vi blev ofta kallade i nödsituationer. Det kunde då inträffat en trafikolycka med dödlig utgång, ett nyfött barn som skulle döpas och som inte kunde räddas. Eller att finnas vid en patients sida när en diagnos skulle meddelas. Men vi var också till för personalen, såsom vid dop och bröllop eller i sorg och kris.
Vem minns inte den svåra bussolyckan i Norge då tolv skolbarn från Kista dog och ännu fler blev skadade. Vi sjukhuspräster blev inbjudna till Kista och blev där informerade om hur man startade krisarbetet i Kista och räddningsarbetet i Norge. Efter konferensen åkte jag hem med oron över om en sådan olycka skulle inträffa i Nyköping. Jag tog upp frågan med sjukhusledningen som drog igång kris- och katastrofberedskapen i Nyköping. I den beredskapen fick Sjukhuskyrkan ingå som en självklar resurs.