Teaterdirektörerna Lundqvists och Westins harm över SN:s recension och nyhetsbevakning av årets upplaga av Nyköpings Gästabud är inte att ta miste på, och vill i en insändare (SN 12/7) istället visa på den egna och ensemblens oreserverade förträfflighet.
Vi ”ger publiken en föreställning i världsklass!”, betygsätter Lundqvist och Westin det egna teaterstycket på Borggården, och menar att publikens uppskattning är en följd av spelets 60 medverkande personer "Som aldrig ger upp”. Det senare finns ingen anledning att misstro, det förra är nog mer att betrakta som ett anfall av svår hybris hos nämnda teaterdirektörer.
Som en jämförelse: Bollsparkare i gärdsgårdsserien ger heller aldrig upp, men bjuder för den delen sällan eventuellt åsyna vittnen på fotboll i världsklass.
Det är brukligt inom kulturens olika konstarter att aldrig bemöta eller gå i polemik med en recensents avgivna kritik. Det anses något ovärdigt. Eller som ett bevis på svag själsläggning.
Teaterdirektörerna ifråga bommar dessutom målet när man försöker pricka SN:s utsände recensent som helt enligt kritikerns arbetsbeskrivning ger sina personliga synpunkter på årets Gästabud. Det är faktiskt inte, som Lundqvist och Westin verkar önska, en recensents uppgift att leda applådtacket.
De förtrytsamma teaterdirektörerna ojar sig vidare över att SN:s nyhetsredaktion haft det dåliga omdömet att förhöra sig om hur det står till med kredit och debet vad gäller den ansvariga teatergruppen bakom Gästabudet, vars hela existens år efter år är avhängt nog så aktningsvärda kommunala bidrag.
Det kan möjligen komma som en överraskning för Lundqvist och Westin men en nyhetsförmedlares uppdrag är just att granska vad som sker med våra gemensamma skattemedel. Inte att blunda och hålla för öronen bara för att den kommunala bidragstagaren själv anser sig göra en oantastlig lokal kulturgärning.
Den missnöjda insändarduon får väl säga som den konstnärliga kollegan i Ett resande teatersällskap: Det ska fan vara teaterdirektör!