Vården Hjärnblödning med dagar på neurologen i Nyköpig som följd. Dagar av värme, underbara, omhändertagande systrar och framförallt osynligt men fast ledarskap.
En chefsläkare, som även tog sin tid med utskrivning, råd och upplysningar. Så även en uppringning efter någon vecka hemma för att försäkra sig om läget.
Åter ambulans. Denna gång till medicinen. Epilepsi. Dagarna gick fort, snälla systrar och fint omhändertagande. Så står en läkare framför mig och menar att jag kan åka hem. Medicinen fanns att hämta på apoteket. Hade behövt ett leende och ”en spark i baken.”
Väl hemma sov jag. Och sov.
Några veckor senare ringde en syster och meddelade att ny medicin skulle fasas in, jämsides med den första.
En halv liten tablett fick mig i fritt fall ett dygn. Ingen läkare!
På natten kontakt med sjukvårdsupplysningen, där en underbar röst förklarade att jag måste åka in på akuten
Att kunna nå en läkare i det läget hade kunnat avlasta akuten.
Min fråga är nu: Hur kan man skriva ut sådant gift utan att träffat patienten och utan uppföljning?
Den mycket långa bipacksedeln fritar tillverkaren på alla punkter. Bara de vanligaste biverkningarna skadar lever, njure. Man blir självmordsbenägen, aggressiv och får yrsel.
Fler med mig har säkert råkat ut för liknande, vilket är kränkande, nonchalant och ovärdigt.
Inte bara planerings- och organisationsfel.
Ansvar finns hos var och en av oss.
Margareta Sederholm Ålberga Gård