Replik Angående inlägget ”Demokratin är en motståndsrörelse” i SN 17-05-04. Jag håller helt med prästen Kjell Wiklund när han filosoferar kring temat ”tro, hopp och kärlek” och anser att vi måste våga mötas i dialog. Däremot vill jag gärna filosofera lite grand på att begreppet demokrati – som han nämner 14 gånger i inlägget.
Är det demokrati att tillåta att 51 % skall få diktera villkoren för 100 % av befolkningen, med andra ord, är det riktig att 49 % lämnas utanför besluten och dess konsekvenser? Det sägs bland annat i inlägget att solidaritet och empati är hopsvetsad med demokrati! Är det verkligen så när vi se på ”samarbetet” i riksdag-landsting-kommun? Har vi inte sedan för länge sedan sått ett ”ogräs” genom att varje parti skall rösta solidariskt med majoriteten inom partiet – vilket innebär att mer än 50 procent är för förslaget inom varje grupp.
Visserligen skrivs det i protokollet att beslutet är tagit ”enhälligt” och klubbas, innan någon kan begära räkning av röster! Förr i tiden – ja jag är från början av 30-talet – valde man grupper eller personer som ansågs vara kloka och i mångt och mycket tänkte som jag. Då kunde ”de förtroendevalda ” lämna sin röst och allt var OK. Så är det tyvärr inte längre, nu är det väsentligaste att klara 50 % gränsen. För att ”tvinga” våra representanter att kompromissa – som är nästan ett svärord i politiken – borde gränsen för politiska beslut i demokratiskt ordning ligga betydligt högre än 50 %!
Detta skulle medföra att sakargumenten blir mera avgörande än taktiserandet samt att besluten inte rivs upp så fort ”maktförhållandet” ändras! Det går att skriva/diskutera mycket omkring detta tema men jag hoppas att det kan bli en intressant dialog, förutsatt att man vågar sticka ut hakan lite grand.
Ferdinand Tates