Politik På landstingsfullmäktigemötet den 7 mars togs flera beslut, av några gruppledare storvulet beskrivna som de största vi får vara med om i våra politiska liv. Störst var beslutet om 4,4 miljardersinvesteringen i nya sjukhuslokaler. Näst störst var avtalet med länets kommuner om att inte låta färdigbehandlade patienter vårdas längre än tre dygn extra på sjukhus. Då får kommunerna stå för notan i stället för idag efter fem dygn.
Tillsammans med tidigare fattade beslut om gratis vård på vårdcentral, dubbelt så dyr på sjukhus, samt kvälls- och helgöppna vårdcentraler för akut sjuka patienter hoppas landstingets politiker lösa krisen för överlastade akutsjukhus. Där väntetiderna på akutmottagningar är för lång och bristen på vårdplatser alltför stor. Störst i Sverige närmare bestämt.
Tvärtemot politiska krislösningsförslag för skolan, inom polisen och i försvaret, med satsningar på fler lärare, poliser och soldater – högre lön dessutom – satsar landstinget idag på vad som helst utom på sjukhusens personal.
Verkligheten här, som VFP-ledamoten Veronika Duan kortfattat redovisade från talarstolen, är att det idag är lika många undersköterskor som sjuksköterskor som flyr från den skam och det kaos som ständigt patientfarlig vård innebär. Så långt har förfallet nått att anställda som påtalat överbeläggningar och patientfara personligen har hotats av ansvariga tjänstemän. Primärvårdsläkarna i sin tur hotar med revolt och massuppsägningar den dag politiskt påtvingat kvälls- och helgarbete genomförs. Det är bakgrunden mot vilken två högre tjänstemäns begäran om entledigande från direktörsuppdragen med fortsatt full lön måste betraktas.
Vi närmar oss därför det skarpa läge när huvuden måste börja rulla. Men att det ödet drabbar dem som lojalast av alla har följt huvudlösa politiska direktiv vore väl ändå för fisigt? Tycker i alla fall de själva.
Anders Mansten (VFP)