Mat Jag tycker det är väldigt märkligt,
eller för att vara ärlig, rätt äckligt.
Att där går Sixten med sin raskatt i en väska,
ska shoppa, för kisse behöver ny tröja.
Och där kommer tant Agda med sin tax,
bokat tid åt den på spa, och nu är det dax!
Föräldrar lär sina barn vara snälla mot djuren,
köper sen en mössa med djurrest på toppen.
Alla tänker gott – jag är den bästa djurvännen!
Sitter sen på kvällen och gnager på kotletten.
För, att grisar sägs vara smartare än både hund och katt,
det är ju ”bara nonsens och påhittat!”
För det är ju inte så bekvämt att tänka på,
att djuret de äter skulle deras älskling i smarthet slå.
Och de ger sina djur accessoarer med diamanter,
men andra djur ger de ens inga chanser.
Och vi som inte äter djur för djurens skull men även miljön,
möts ofta av en himlande blick och ”tramsigt” och nedvärderande stön.
Det är skillnad på folk och folk och djur och djur,
ena plågas ihjäl och den andra tilltalar de ”du”.
För grisarnas plåga, panik och skriksymfoni,
är inget de väljer att ha inblick i.
För bacon och korv är för gott, så de väljer att se bort.
Att höns lever packade, fjäderlösa och plågade struntar de i,
för kyckling är ju alltför gott till deras fredagsvin.
Och ägg ska de naturligtvis ha men vill inte så mycket betala,
så de köper från burhönan som lever sitt liv på en yta stor som ett A4.
Sen sitter de där belåtna och mätta,
smeker sina husdjur som är varma och trygga.
Feghet och dubbelmoral kan en kalla det,
djurvän kan en iallafall inte kalla det.
På bild, min grisar och jag som njuter i nu,
vi äter med gott samvete, gör du?
Jessica Kirjavainen