Fotografi Sandra Nordin skriver i sin krönika (SN 28/11) att om hon kastas ut i en fri yrkesutövning så slutar hon att fotografera.
Fotokonsten är ett uttryck för människans väsen och omvärld. Du, Sandra, arbetar på ditt sätt och utför många gånger skribenters krav, och jag gör som det passar/fångar mig. Det blir aldrig trist.
Saknaden efter det analoga mörkrummet är oerhört. Jag sörjer den rent fysiska kontakten med det fotografiska materialet. Det man gör i en dator kommer inte ens i närheten av ett taktilt hantverk.
Men det fina hantverket dog ut. Med stigande ålder och tilltagande krämpor finns det ingen möjlighet för mig att bevara och utveckla den egenskapen.
Fotografi som konstart är något man måste anpassa sig till. I min bok ”Post Festum” finns det förflutna redovisat, något som aldrig kommer tillbaka.
Det finns ett behov att gestalta sin omgivning och den skönhet som latent vilar där. Vi måste komma fram till vad som är nyckeln till ens egen ”läsning” och upplevelse.
Bilder kan viska till en början, för att slutligen tala ett alldeles eget språk. Ungefär som likotoxia. Du blir synliggjord, det är skapelsens magi.
Att skapa är ett sätt att lämna spår efter sig. Som hos den unga Danuta. Hon blev avrättad i Bergen-Belsen under kriget och vars bilder jag såg på Musee Centre Pompidou i Paris. Tänk att möta ett sånt grymt öde som skänker så ömsint vackra bilder. Utställningen var ett eko av hennes liv. Och jag tänkte, att ditt liv Danuta kunde nassarna beröva dig, men inte din själ.
Val av konstnärligt arbetssätt följer en genom hela livet, förenklar något som inte är enkelt. För att sedan lämna det färdiga verket bakom sig och gå vidare. Ungefär som med barn man fostrar i kärlek och ser växa upp, för att sen förstå att de bara ger sig iväg.
Jag tycker du ska lyssna till dig själv, Sandra. Om du jämställer ditt fotograferande med att köra taxi, då ska du välja det som ger mest klirr i kassan. Ha tålamod, ibland hittar fötterna sitt riktiga hem av sig själva.
Göran Ekblom