Samhälle Jag är fjorton år gammal. Regnet slår mot den vårheta asfalten. Jag går längs stängslet som skiljer fotbollsplanen mot gångbanan. Det är maj. Skolåret är snart slut, men jag längtar inte efter sommaren. Inte alls faktiskt.
Längre fram finns en tunnel. Det blir alltid översvämning där när det regnar mycket. Jag håller mig längs tunnelns vägg, för mina skor är inte hela.
Efter tunneln leder en backe upp till stora vägen. Förbi en silo. Jag funderar på hur det är att stå där uppe. Hur mycket av världen som syns där uppe.
Jag går över vägen och tar klivet upp på trottoaren, kanske femtio meter ifrån en blodröd busskur i murket trä. Samma busskur som jag några år senare kom att sparka som en vansinnig på för att ha missat bussen in till Katrineholm.
Någonting händer i mig. Jag har känt det tusen gånger förut. Jag känner igen känslan, men jag vet inte vad det är. En sten som faller mot en gräsmatta. En dov duns i själen. Sedan total tystnad.
Efter busskuren har jag fri sikt upp till huset. Jag ser bärgningsbilen på uppfarten. Är den borta väcks någonting till liv, men om den står där faller stenen till gräsmattan. En dov duns i själen. Benen blir så tunga. Jag lärde mig till slut att leva med smärtan. Sjutton år senare fungerar jag knappt utan smärta i vardagen.
Jag kan se mig själv som barn sitta på en gunga. Lekplatsen är tom. Jag går fram till honom och lägger en hand på hans lilla axel. Han reagerar inte ens. Han har lärt sig.
– En dag är det du som kommer att sätta stopp för honom, säger jag.
Jag torkar tårar på ett barns kind. Universum, livet, ödet och Gud - jag är inte arg längre. Jag förstår nu. Det finns en väg som har förberetts för oss. Vi får det vi behöver, och vi rustas för att klara av den.
Christoffer Andersson