Replik Runt 1890 gavs svenska kvinnor för första gången rätten att bada tillsammans med män. Det skedde i skånska Mölle och blev en världsnyhet som lockade utländska turister till den lilla orten. ”Den svenska synden” myntades i slutet av 50-talet i och med Ingmar Bergmans svartvita filmer där nakna kvinnokroppar och oskyddat sex visades på biodukarna. I dag slåss kvinnorörelsen för rätten till könsseparerade badtider och rätten att skyla sina kroppar från männens lystna blickar. Om detta är ett kliv framåt eller bakåt får var och en bedöma.
Hanna Marie Björklunds ledartext (SN 8/11) var intressant, men lämnar en del frågor att besvara.
Om frågan handlar om kvinnor som av olika skäl vill dölja sina kroppar och separera sig från män, görs detta till en kvinnofråga. Varför tas inte frågan upp om mäns rätt att dölja sina kroppar från kvinnors lystna blickar och möjligheten att därför tilldelas badtider där inga kvinnor tillåts närvara?
Företag har rätt att sälja vilka kläder de vill, men om företaget i fråga är måna om att tjäna pengar på något allt fler förknippar med förtryck och hederskultur, så kanske frågan bör tas upp till diskussion och inte negligeras?
Frivillighet? Samma grupper av kvinnor som kräver separata badtider och klär sig i heltäckande badkläder, är inte sällan samma kvinnor man möter på stan under högsommardagar, iklädda slöjor, långa rockar, långbyxor och tjocka skor. Är detta verkligen frivilligt eller ligger det något slags tvång bakom?
Har man läst SN:s intressanta och skrämmande artiklar om hederskultur måste man fråga sig om debatten handlar om frivillighet, om männens heder eller om ett religiöst tvång?
Om det finns en vikt i att slåss för dessa kvinnors rätt att klä sig som de vill, så finns det en mycket viktigare fråga att slåss för. Rätten för de kvinnor och unga flickor som inte vill klä sig i heltäckande när de vistas ute, i skolan, på arbetsplatsen och på badstranden. Än så länge är inte tonläget lika högt när det gäller deras rätt.
Stefan Karlsson