Frihandel I anslutning till min insändare 24/11 med svar direkt från Urban Granström (S) om möjligheterna till ökad offentlig upphandling av jordbruksprodukter lokalt och nationellt har jag följande funderingar.
Granström anser att Nyköpings kommun har största möjliga krav på lantbruksprodukter, men måste följa EU-regler och direktiv om fri rörlighet.
Men enligt en EU-parlamentariker jag haft kontakt med bör det efter senaste ändringen i direktiven vara möjligt att ställa så hårda krav vid upphandling, att de leverantörer som inte uppfyller svensk lag faller ifrån. Jag tycker att detta verkar rimligt eftersom politiker och tjänstemän är satta att värna svensk lag först och främst.
Tanken kommer då upp: Är avtalen numera så komplicerade och svåra, att utmaning med eventuell överträdelse och dess konsekvenser ses som omöjliga att förutse? Lägger kommuner och Sverige som nation därför inte ribban tillräckligt högt?
Riksdagen röstar inom kort om ”Frihandelsavtalet CETA” mellan EU och Kanada, klurigt och mångordigt skrivet av skickliga jurister. Fri handel för Kanada och de länder som finns där som t ex USA. Men hur går det då med svenska intressen, demokratin, miljöhänsyn och arbetsrätt? Jag misstänker till att börja med att de tre sista, inte minst, inte kommer att må så bra, när kapitalister och nyliberalismen får bestämma.
Svenska intressen missförstås ofta som ”ligger i Sverige” vilket inte är hela sanningen. Däremot är svenskt jordbruk i högsta grad svenska intressen. Men den svenske bonden kämpar i motvind på grund av svensk politik och på en internationell marknad med dumpade varor. Svensk, inhemsk matförsörjning är så låg att den i kris och krig bara räcker några dagar enligt ledande politiker. Detta behöver ändras.
Bör därför Riksdagen rösta nej till CETA-avtalet? Först och främst värna svenska intressen? Jag tror det. Av många skäl. Inte minst utifrån resonemanget ovan att hoten om repressalier kommer att hindra även det som är möjligt inom avtalets ramar.
Gunilla Lysell