Psykiatrin Under ett år så har jag fått åka ut och in på sluten psykiatrisk vård på grund av att jag överdoserar mina läkemedel under de perioderna jag har självmordstankar. Jag har egentligen allt att leva för, jag har en fästman och två underbara barn. Men när barnen somnat så är jag ensam med demonerna i huvudet.
Jag var som barn med om ett brutalt övergrepp vilket jag för första gången berättade vid första inskrivningen. Jag har varit nära att mördas med både yxa, kniv och pistol.
Mitt liv jag levde innan jag fick barn var ett kriminellt vårdslöst liv där allt handlade om status, respekt och pengar.
Att vara 13 år och få tillbringa nätterna i trappuppgångar eller buskar var inte en dans på rosor. Att inte vara välkommen hem på grund av att jag var ”avvikande”. Hos min pappa var jag endast välkommen om jag fixade in knarkskulder som folk hade till honom.
En ung tjej fick utstå slag och sexuella trakasserier för att ha någonstans att sova.
Till slut var polishuset den säkraste platsen för mig att tillbringa mina nätter på. Jag har från året jag skulle fylla 14 år åkt ut och in på paragraf 12 hem under LVU. Jag blev gravid när jag var 18.
År 2016 blev jag uppmanad av en kollega att ta mitt liv. Han trakasserade mig sexuellt och tafsade på mig. Då revs väggen upp mellan det förträngda övergreppet och verkligheten och då skrevs jag för första gången in på slutenvården i Nyköping, vilket nu har blivit som ett vandrarhem för mig.
Jag blir hemskickad mot min vilja fast jag säger att jag har självmordsplaner och fast jag flertal gånger försökt att hänga mig inne på slutenvården.
Mina känslor styrs av impulser från både min ADHD och emotionell instabil personlighetsstörning även kallas borderline.
Det enda jag kräver är terapi vilket läkarna också tycker MEN jag är inte tillräckligt stabil har de sagt i ett år nu.
Men hur ska man kunna reparera en sönderriven själ om man inte försiktigt börjar sy ihop den? Allt jag vill är att bli hörd.
Sanna