Skolan Kent Pettersson talar i sitt inlägg i fredags om vikten av att arbeta mot segregation i och framhåller det arbete som görs på grundskolenivå. Men när eleverna gått ut grundskolan väntar gymnasiet – och där är det som bekant sämre beställt med integrationen.
En stad som lyckats bättre än vi med en integrerad gymnasieskola är Köping. När konkurrensen från friskolorna började märkas bestämde sig kommunen för att satsa hårt på den egna skolan. Satsningen har idag lett till att Köpings kommunala gymnasium är en eftertraktad skola, ett förstaval för de flesta, samtidigt som elevsammansättningen motsvarar ett folkgenomsnitt.
Nyköping gick en annan väg. Inför ”hotet” från friskolan drabbades man av panik och bestämde sig för att bästa försvar var kapitulation. Spetsutbildningar lades ner, hela program lades ner, språkval lades ner. Kodordet blev ”spara”. Det skulle sparas på allt, resor, böcker, lärare.
Resultatet blev att Nyköpings gymnasium bland stadens unga blev känd som en ”fattig” skola med jätteklasser och trasiga läroböcker. Tvärtemot det rykte som Köpings gymnasium skaffade sig under samma period. Att leda denna verksamhet har heller inte visat sig vara en eftertraktad uppgift. En skolledare på Nyköpings gymnasium stannar inte på sin post, hen jobbar några år och drar sedan vidare. Med ständigt nya, och oerfarna, skolledare blir det svårt att skapa kontinuitet och långsiktighet.
Den politiken i kombination med det fria skolvalet (i sig en utmärkt tanke) har lett till att stadens gymnasier är tämligen segregrade.
I dag har besparingsraseriet upphört. Somliga skolresor går igen, läromedel köps in, klasstorlekarna minskar, men för att skapa en integrerad skola räcker inte det. Den kommunala skolan behöver följa Köpings modell – och satsa, den måste bli lika attraktiv som de privata konkurrenterna. Endast då kan vi, inom det fria skolvalets system, nå ett bättre integrerat gymnasium i Nyköping. Och frågan är om den politiska viljan för detta finns.
Johan Holm lärare vid Tessinskolan