Samhälle Så var det dags för deltidsbrandmännen att kasta in hatten. Människor som väljer ett farligt extrajobb och hjälper oss vid kriser, men i övrigt hanteras som en onödig kostnad. Polisen som stolt mitt i gatan stod, har brist på kompetens, pengar och nya sökande. En gång var de drömyrken för grabbar som mig, något man såg upp till och beundrade. Nu kastar man sten på dem.
Sjuksköterskor och vårdpersonal har hjälpt oss alla i livet, och var en gång ett självsäkert och beundrat yrke. Nu är de utbrända, slutkörda med en löneutveckling som är skamlig. Mer att göra varje år, men med mindre pengar. Inget framtidsyrke direkt.
Vår skola är lite annorlunda i dag än för 50 år sedan. Det lilla samhällets stöttepelare som var respekterad för sin kunskap är nu en utskälld, dåligt betald yrkesgrupp, vars arbetsplats har varit föremål för politiska experiment och förändringar i många år. Resultatet syns tydligt i tester och högskolor. Titta på hur andra länder gör? Nej, vi kan tydligen bäst ändå.
Vår militär, kanske inte så uppskattad av alla men ändå en del av den stabilitet och säkerhet som tyvärr hör till vår vardag, har demonterats. Ingen värnplikt (ännu), som visade unga män vad en beslutsordning är, inga förband som kan utbilda, inga uthålliga och långsiktiga politiska beslut. Omvärlden mullrar och förändras, men ”Vår beredskap är god” som Per Albin Hansson sa 1939. Vi har ju numera 150 militärer på Gotland.
Är det bara jag eller finns det ett system i det här? Yrkesgrupper som styrs av politik, inte av normal tillgång och efterfrågan, ignoreras till den grad att själva grundfunktionen hotas. Och våga inte påstå att det var högerns eller vänsterns fel, det har blandats och getts under åren så de är precis lika ansvariga.
Nästa gång ni som styr förargas över missnöjespartiers framgång, vars pinsamma program kan sammanfattas i en rubrik i en kvällstidning, titta på era beslut ni har gjort de senaste årtiondena så borde ni förstå sammanhanget.
Per Bormark