Politik Den högkonjunktur som hjälpt stater och regeringar under flera år, verkar nu klinga ut. I Sverige har statliga investeringar kunnat genomföras tack vare den ekonomiska stabiliteten och åtskilliga miljoner har skickats ut till kommunerna för att bistå dessa med nödvändig hjälp.
Trots den gynnsamma situationen har Sverige brottats med stora problem under denna högkonjunktur och gör det fortfarande. Sverige har Europas längsta vårdköer, vi har lärarbrist, läkarbrist, sjuksköterskebrist, en polistäthet som ligger på EU:s bottennivå och en arbetslöshet på drygt 6 procent. Allt detta och lite till under en pågående högkonjunktur.
Efter en högkonjunktur kommer alltid en lågkonjunktur och den sistnämnda brukar ofta sätta större spår i de samhällen den slår klorna i. Nu läser vi hur banker och storföretag börjar säga upp folk, hur räntan kan väntas stiga efter årsskiftet och om kommuner som redan nu gör underskott på tiotals miljoner.
Många minns kanske 90-talskrisen? Räntan höjdes till 500 procent under några dagar för att sedan landa på 50. Valutan föll 25 procent. Det tog tio år innan hushållens köpkraft återhämtade sig. 500 000 jobb försvann och arbetslösheten steg snabbt från 2 till 10 procent.
Att lågkonjunkturen kommer är alla ense om. Det man inte är ense om är hur snabbt den kommer och hur hårt den kommer att slå. Att den mandatperiod vi nu befinner oss i, blir en utmaning för kommande regering och kommunala konstellationer, kan vi nog fastslå.
Då inställer sig frågan om hur alla nuvarande problem kommer att hitta lösningar när de styrande inte ens har dem under en högkonjunktur vi knappt sett maken till?
Kanske de partier som nu inte bjuds in till olika samarbeten är tacksamma, liksom partier som tagit andra vägar kommer att ångra sitt beslut?
En sak är klar. Festen är över för den här gången och det lär dröja innan nästa arrangeras.
Stefan Karlsson