Landsting Efter att ha läst de alarmerande texterna om bristerna inom sjukvården hoppades jag förstås att inget skulle drabba mig, i synnerhet inte under sommaren, då personalbristen är som störst.
Men så hände det i alla fall! Det blev ambulans till Nyköpings lasarett och två dygn på medicinavdelningen. En upplevelse med både positiva och negativa inslag.
Först de positiva: Två sköterskor med rötter i fjärran länder, som var helt underbara. Varma ögon, generösa leenden, snabba och effektiva. Blodprover, som jag brukar ha svårt med, togs med stor skicklighet, det var knappt det kändes.
De läkare jag till slut fick träffa var kompetenta och vänliga.
Men bristen på personal märktes verkligen! Under den rubriken hamnar de flesta av mina negativa intryck.
Toaletten blev ett problem. Ingen hann rengöra den snabbt nog, lukten var ibland svår att stå ut med.
Jag tänkte bädda sängen själv, men det var svårare än jag trodde, så jag bad om hjälp, men fick svaret att det inte fanns tid för det.
När jag skulle skrivas ut fick jag vänta i många timmar på läkaren jag behövde träffa innan jag fick gå hem. Det var söndag och endast EN läkare fanns att tillgå, sades det. Nervpåfrestande.
Över huvud taget märktes personalbristen hela tiden, överallt. Att prioritera måste vara svårt i en sådan situation.
Och så maten, som annars hade varit acceptabel om den inte hade varit så otroligt salt! Sista måltiden blev dock ett plus: En ljuvligt god, len grönsakssoppa, lämplig mat för skärrade magar på sjukhus.
Till sist: Alla passar inte för sjuksköterskeyrket, det blev helt klart för mig! Om det inte hade varit för ”mina” två tjejer, som jag skrev om ovan, och några till, hade tillvaron på lasarettet varit en plåga.
Jag önskar landstinget lycka till med att lösa detta personalproblem snabbt och på bästa vis för alla parter, sköterskor lika väl som patienter.
Anna-Brita Helander