Replik Svar till Jan Carles insändare ”Om byggplanerna i Åkroken” (SN 31/3).
Bäste Jan Carle! Vi har känt varandra några årtionden. Vi har spelat olika roller i det här samhället. Det innebär att vi ibland haft skilda uppfattningar. Men vi har också haft trevliga personliga samtal.
Vi börjar nu båda bli till åren och minnet kan svika. Det kan vara det som gör att jag nästan inte känner igen någonting i din historieskrivning om Åkroken 31/3.
Du skriver att Riksantikvarieämbetet lämnade en stor grop efter sej och kommunen måste utnyttja gropen. Nej, någon grop fanns inte där då kommunen beslöt att bygga bostäder. Kommunen fick senare köra bort massorna som återfyllts i gropen efter utgrävningen till en obegripligt hög kostnad.
För Åkroken och angränsande kvarter hade man gjort en utredning om det så kallade kuturkvarteren som skulle ligga till grund för planprogram. Som journalist på SN hade jag följt arbetet från början. Efter att jag gått i pension var jag med och skrev Hembygdsföreningens yttrande i ärendet.
Vid den politiska behandlingen beslöts att göra en del kompletterande utredningar, bland annat om trafik och parkering. Byggnadsnämndens ordförande berättade för mej att hon hade vissa idéer om att ta fram ett par olika förslag för Åkroken – där stadens vagga stått – och låta allmänheten säga sitt.
En morgon såg jag i SN att kommunstyrelsen, där du Jan var ordförande, skulle fatta beslut om bebyggelse i Åkroken. Detta trots att de kompletterande utredningarna inte hade gjorts. Tekniska avdelningen hade skrivit direkt till kommunstyrelsen och ville ha ett p-garage då det stod för mycket bilar på gatorna vid snöröjning.
Jag ringde byggnadsnämndens ordförande som rimligen borde ha varit med och berett ärendet. Hon var också överraskad och visste knappt mer än jag, men var utlovad information under dagen.
Jag ska inte gå in på allt mygel på gränsen till olaglighet som sedan följde. Jag ska bara konstatera att detaljplanen över huvud taget inte behandlades av fullmäktige. Den antogs i strid mot plan- och bygglagens intentioner med ett så kallat enkelt planförfarande.
Det ”fåtal medborgare” som senare skrev på listorna mot bygget uppgick till 3500. Hur många som var för bebyggelsen vet vi inte – någon sådan namninsamling hölls inte – mer än att något dussin nämndledamöter godkände planen. Alltså i jämförelse en ynka liten minoritet.
Kanske minnet sviker mig i detaljer. På en punkt är jag dock helt säker. Det var ett beslut du, Jan, var ytterst ansvarig för som satte det hela rullning – trots bristfälligt beslutsunderlag.
Håkan Norén