Politik Det finns två anledningar till att Sverigedemokraterna har vunnit så mycket mark som de har gjort. Den ena är uppenbar; exponeringskraften är stark i det svenska mediatemplet, oavsett åt vilket håll den pekar. Den andra är kanske inte lika uppenbar, men desto jobbigare; människor tröttnar på att spela positivismens charader. Törsten efter någon som ställer sig upp och säger som det är, utan skrupler och utan att slingra sig igenom marknadskommunikationens trädgårdstomtar och knoppiga rosenbuskar, blir bara större och större. Det handlar inte längre om invandringspolitiken som ett dilemma i sig. Det handlar inte längre om småföretagarnas tillväxtmöjligheter på den svenska marknaden. Det handlar inte ens om pensionärernas sjunkande levnadsstandard längre.
Det var bara dags att någon ställde sig upp och lyfte de jobbiga frågorna, i skenet av att varken skydda sig själv eller sin karriär.
Säga vad man vill om Sverigedemokraterna och deras politik, men om de kommer helskinnade ur den politiska scenens exkluderingsstrategier kommer de bli folkets röst som tog bladet för munnen. Om inte, så kommer de falla som martyrer, och gå till historien för att de vågade ta bladet för munnen. Och är det någonstans du ska rikta din frustration så är det på dem som överhuvudtaget gav de radikala rörelserna möjligheten att frodas och få fäste.
Sverigedemokraterna har gett en röst åt en stor del av det svenska folket, och om du vill kalla dem konservativa eller idealister, nationalister eller rasister, så får det stå för dig; för dem gör det detsamma. Och det är dags att du börjar förstå det. För det finns en kokpunkt i det svenska samhället. Och när det kokar över kommer en glödande penna, förblindad av karriäristisk hunger och en dagordning, vara där utan skrupler och kasta den kokande kitteln rakt ut i rampljuset med devisen ”vi var först”.
Christoffer Andersson