Det kan vara tystnaden. Kanske att det är lite äventyrligt. Men främst är det frihetskänslan. Att upptäcka ett landskap som du annars inte kan ta del av, samtidigt som den fysiska ansträngningen är ganska minimal är något av essensen för långfärdsskridskoåkare.
Skridskosäsongen har hittills varit sisådär. Blankpolerad is har förstörts av töväder och snö. Nyligen var jag vid Hovrasjön, regnet öste ned, men isen uppmättes till tjugo centimeter. Tjugo centimeter - det bär en elefant.
Is fascinerar många. Hur vågar du dig ut på isen? Passa dig så du inte trillar i. Det är säkert av omtanke, men is är väldigt starkt.
Hur tjock behöver isen vara för att bära en människa på 70-80 kilo? Det beror på flera faktorer: är det insjöis, havsis (havsis fryser först vid minus två-tre), är det plusgrader i luften, blåsigt, finns några in- eller utlopp i närheten. Vid minus fem grader växer isen en centimeter på sex timmar - i grova drag.
När jag var liten knallade vi från ena sidan av den stora viken till den andra. Det som vi höll koll på var om bogserbåten varit framme och brutit ränna till fartygen.
Och det skulle aldrig föresväva mig att testa isens bärighet genom att med foten stampa på den. Jag vill ha ispik, isdubbar, sällskap och gärna tystnad för att höra hur isen knäpper och talar till en. Sedan kan det bära i väg.