Replik Svar på en insändare införd i SN den 15 april.
Hej Christoffer! Jag har tänkt på det många gånger genom åren hur det känns att stamma, inte få fram ett ord, att bli röd i ansiktet, hånad och utskrattad av klasskamraterna. Att blir ignorerad av läraren som bara himlar med ögonen, som inte tar sig tid att vänta och i stället ropar upp en annan elev. Mobbningen fortsätter på rasten, elaka barn drar och sliter i ens kläder och hånskrattar grymt. Och lärarna tittar bort.
Det är bara det att JAG var en av dessa elaka barn. Det är 50 år sedan, och jag skäms så fruktansvärd hur jag betedde mig.
Tänk om fröken hade slagit näven i bordet och pratat och förklarat för oss. Jag vill så gärna tro att vi hade slutat...
Jag vet inte vad pojken har tagit vägen och jag hoppas innerligt att han ändå har klarat sig i livet. Anonym