Att låta ett gäng syskon återsamlas i barndomens ärvda sommarhus är genialt för en författare som vill utforska teman som familjer och relationer. Här finns ingen hejd på möjligheterna: gamla oförrätter, allt man tror sig veta om varandra, närhet och avstånd, besvikelser, missförstånd och allianser.
I Sverige var det senast Agnes Lidbeck som i ”Förlåten” lät två omaka systrar röja ur släktstugan utan att kunna ta sig ur barndomens tilldelade roller. Och nu introduceras brittiska Tessa Hadley på svenska med romanen ”Syskonen” där fyra vuxna syskon – kanske för sista gången – firar semester i morföräldrarnas gamla prästgård på landet.
Redan i första kapitlet, och i det första mötet med huset, mejslas karaktärerna fram. Den självständiga och äldsta systern Harriet har snört på sig vandringskängorna redan innan de andra kommit. Vimsiga mellansystern Alice kommer tomhänt och utan nyckel, men har istället med en ex-styvson som hon redan ångrat att hon bjudit med. Minstingen Fran, välorganiserad tvåbarnsmor, får än en gång semestra utan maken som råkat förlägga sin turné just till hustruns syskonträff.
Och så är det den efterlängtade brodern Roland, med tonårsdotter och ny vacker hustru, som i sista minuten ringer och säger att han blir ett dygn försenad. Något hans systrar genast och samstämmigt formulerar som en del i ett ständigt pågående maktspel.
Tessa Hadley är mästerlig på att skapa trovärdiga romanfigurer, och de blir intressanta i samma stund de kliver in i berättelsen. Ofta beskrivs de genom sina egna inre tankar, och det är uppenbart redan från början att här finns många nyanser och lager att utforska. Dialogen är exakt och noga utmätt, och i översättaren Amanda Svenssons händer blir Hadleys prosa på samma gång flytande lätt och knivskarpt strukturerad.
Berättarperspektivet växlar, men i grunden rådbråkar ”Syskonen” hela tiden frågan om vem som ska få definiera vem man är och vad man vill. När den framgångsrike akademikern Roland dyker upp i vit linnekostym kan hans systrar ändå bara minnas hur han sprang omkring i kortbyxor som liten. Men samtidigt som ingen tillåts kliva ur ut gamla roller, skakas relationerna om när nya individer och passioner träder in i gemenskapen. För om barndomen är en av de viktiga ingredienserna i ”Syskonen” är brännande längtan efter kärlek en annan.
Under tre sommarveckor blir den gamla prästgården en egen värld där syskon gnabbas, passioner väcks, middagar lagas och livsval omprövas. Men mitt i detta nu spränger Tessa Hadley in en mittendel som utspelar sig på samma plats men i en annan tid. Året är 1968 och syskonens mor har tagit barnen med sig och stuckit till sina föräldrar på landet för att slippa sin otrogne man. En annan generation, men samma besvikelser, svåra frågor och krokiga livsval.
Tessa Hadleys lågmälda berättarstil påminner mig något om Alice Munros. Gesterna är små och båda två kan formulera något livsavgörande i en enda försiktig mening. Båda två skapar också världar som man inte riktigt lämnar bara för att man slår ihop boken. Så stannar ”Syskonen” kvar, åtminstone i mig, med stora frågor och livs levande människor.
Kattis Streberg