Småorter Det går snart inte en dag utan svarta rubriker om våld och annan brottslighet. Jag tänker inte säga att det var värre förr eller att det är värre idag och det av den enkla anledningen att jag inte vet. Jag har inga siffror och tänker inte spekulera, utan inväntar ansvariga myndigheters faktabaserade redovisningar.
Det jag och säkert ni vet, är att vi varje dag kan läsa om brottsliga handlingar av olika dignitet. Varje brott som begås har ett offer och varje brott som begås har en förövare. Offer får ofta hjälp, ibland inte den hjälp man önskar, men ändå. Förövare är svårare att hantera och i den bästa av världar borde de sökas upp innan deras vardag slutar med brott, tragedier och offer.
Våra förorter är ständigt på tapeten. Det är inte längre någon myt, utan ett väldokumenterat faktum. I dagarna nås jag av information från upprörda och arga invånare i kommunens mindre orter. Vandalisering, stölder och småbråk har blivit vanligare också på dessa orter. Varför?
Svaret är givetvis inte självklart, men när man debatterar förorternas problem nämns ofta avsaknaden av fritidsgårdar. Hur många fritidsgårdar finns i kommunens småorter?
Jag är själv uppvuxen på landsbygden och vet att idrottsföreningarna var en samlande punkt för många av oss ungdomar och gjorde många gånger ett utmärkt jobb. De som inte gillade att idrotta lämnades åt sitt öde och drev mest planlöst omkring då varken fritidsgårdar eller andra samlingslokaler fanns att tillgå.
När kommunen centraliserar sin politik, minskar också ungdomskullarna på landsbygden och de viktiga idrottsföreningarna läggs ned en efter en. När också kommunikationerna till och från centralorten försämras, försämras också möjligheten att idrotta och besöka samlingslokaler i stan. Därav är det fler ungdomar på landsbygden som lämnas i sticket och som allt oftare ses dra runt utan egentliga mål.
Vill man inte lämna förortens ungdomar åt sitt öde, bör man heller inte lämna landsbygdens åt sitt. Det ena föder som bekant det andra.
Stefan Karlsson