Vård Det är veckan innan lucia. Patienten är en dam, jag har träffat förr – även på röntgenavdelningen har vi stammisar. Jag minns henne som kvick och rolig. Nu är det dags igen och hon tittar nyfiket på mig när jag kliver in i det varma undersökningsrummet och hälsar.
Här på ultraljudsrummet utför vi röntgenläkare inte enbart ultraljudsundersökningar utan även ultraljudsledda diagnostiska och terapeutiska ingrepp. I dag är en sån situation. Stämningen i dessa situationer är fokuserad, alla vi fyra personal på plats vet exakt vad vi ska göra – det är en övning i precision. Så kör vi igång.
Jag är positionerad bakom patienten – hon ser inte vad jag gör. I stället pratar hon med undersköterskan om hur det var när hon själv var lucia. Det var långt, långt över ett halvt sekel sen, då hon med lockigt blont hår hade fått vara den tonåriga lucia.
Dikten mindes hon väl. Och där i det trånga lilla sjukhusrummet med dämpade ljus för att bättre kunna tyda skärmarna, kom den första raden:
”Jag hälsar er alla som förr mången gång”. Prasslet av engångsförpackningar och instrument mot operationsbordet fortsatte ett tag till men tystas långsamt.
Vers två: ”Av levande ljus och strålande hopp”. Förbandet på plats, vi är klara. Patienten har inte ens märkt något.
När vers tre och fyra kommer är det knäpptyst. Medan den klara rösten ringer ut sköljs en oerhörd tillfredställelse över mig. Ögonen fylls med tårar.
Det var nog rätt, det här läkarlivet!
Tänk att vi är så mycket mer än våra roller: Läkare, undersköterska, patient. Sig själv kan man vara livet ut.
På röntgen har ordet strålande en alldeles särställning – det blir nog en strålande jul även i år.
Joanna Ahlkvist röntgenläkare