Samhälle Jag står på Stockholms tunnelbana. En man kommer fram. Han håller upp en sliten pappmugg. Ber mig om pengar. Jag ger mig själv ett ögonblick. Lägger handen på hans axel och ber honom följa med mig till Vällingby. Där ska han få pengar och någonting att äta. Vi sätter oss. Småpratar. En jobbjakt som slog fel. Jag frågar inte varför. Han har varit här i fyra veckor. Nu vill han hem. Till sin dotter i Bulgarien. Hon är lika gammal som min son. Jag säger att jag ska hjälpa honom. Han önskar mig god jul.
Jag frågar vad han gör kvar i Stockholm. Jag frågar varför han inte försöker på en mindre ort. Han tittar konstigt på mig, som om jag bad honom odla vingar och flyga hem. Han säger mer jobb. Jag säger hårdare konkurrens. Jag frågar vart han sover. Han säger Solna Park. Jag frågar varför han stannar i storstan. Han säger mer jobb. Jag säger hårdare konkurrens.
Vi kommer till Vällingby. Jag visar honom till Pressbyrån. Ber honom välja någonting. Han tar en banan. Jag ber honom att åtminstone ta en till. I kassan tar jag ut trehundra. Jag får med mig en varm blick från kassörskan. Vi går, och jag räcker honom pengarna. Önskar honom lycka till.
Han ber om fyrahundra. Jag stannar. Frågar varför. Han säger att det inte räcker. Jag säger att han inte behöver gå hungrig. Han ber om mer. Jag säger att han har pengar på fickan. Han ber om mer. Det räcker inte. Jag ber honom gå. Ger honom access till tunnelbanan. Ser honom försvinna i massan. Tänker att det kändes bekant på något sätt, det där med att hela tiden försöka få ut lite mer av varje insats. Jag tycker att jag har sett precis samma sak, det där hänsynslösa jagandet, i företagarvärlden i Stockholm.
Christoffer Andersson