Landstinget Den 6 mars sammanträdde landstingsfullmäktige i stora salen i Nyköping. Förmiddagen kom till största delen att handla om Landstingsservice AB, ett av landstinget helägt dotterbolag som har till uppdrag att betjäna Landstingets verksamhet, såsom städning, etc.
Landstingsservice har visat underskott under flera år som följd av att ersättningar från landstinget varit otillräckliga. Och den enda kunden (uppdragsgivare) är landstinget. Debatten som följde var huruvida ett kapitaltillskott på tio miljoner räckte för att Landstingsservice inte skulle drivas in i konkurs, men kanske behövdes 15 miljoner, eller ev. mera för att företaget skulle kunna fortsätta sin verksamhet. Kapitaltillskottet måste givetvis komma från landstinget. Allt ingår i samma organisation.
Så fortsatte den så kallade debatten i två timmar. Man försökte komma till klarhet med varför dessa förluster uppstått, och vilka var ansvariga. Man beskyllde VD för Landstingsservice och dess styrelse. Det hela urartade till en fars, där påståenden stod mot varandra. Som observatör tyckte man att det var självklart att landstinget misskött sin uppgift att tillgodose dotterbolagets kapitalbehov.
Och så var det ansvaret. Ett modernt uttryck är att man skall ta sitt ansvar, vilket alltså inte behöver betyda att vederbörande är ansvarig. I föreliggande fall ansågs alla vara ansvariga, men ingen kände sig så. Några talare hävdade att vd och hela styrelsen för Landstingsservice borde ledigförklaras (sparkas med ett modernt uttryck) men som vanligt blev alla befriade från ansvar.
Här satt alltså 71 politiker, tjänstemän, press och åhörare i två timmar och lyssnade på en pseudodebatt, ett gafflande om ingenting, för att tala klarspråk. Det hade passat bättre i Grönköpings Landsting än i Nyköping.
Carl Gustaf Wennerholm, Trosa, VfP