Polis Det har skrivits mycket om hot och hat i SN, både på ledarsidor och i insändare. Det växande hatet och hotet ska belysas, allt annat vore fel.
En grupp som får utstå mycket hat är polisen och numera riktas nästan dagligen konkreta hot mot enskilda medarbetare. När jag växte upp fanns det en underbyggd respekt för poliser. Även under senare år kände man en viss trygghet då man mötte patrullerande poliser på gågatan eller i sina fordon.
I dag saknas respekten för den yrkeskår som har till uppgift att trygga hederliga människors vardag och lösa brott som vanliga medborgare drabbas av. I dag utsätts enskilda poliser på utryckning för stenkastning, spottloskor och verbala hot. Polisstationer utsätts för beskjutning och granatattacker. Enskilda polisers hem utsätts för brott och i vissa fall har deras barn fått utstå våld. I media får polischefer ständigt stå till svars för misstag och enskilda händelser där poliser varit inblandade.
Vi som sett reality-serier som Södertäljepolisen och Tunnelbanan, inser snart nog att polisyrket knappast avundas av majoriteten av oss medborgare. Vi vet alla att polisen är bra när vi själva drabbats av brott, men många av oss har ständiga åsikter om polisens arbete i fall där vi själva bara tar del av dessa i medier.
I en krönika från 2013, skrev dåvarande nöjesredaktören på Nyheter24 dessa ord i texten: ”Alla poliser är våldsälskande rasistiska psykfall ”. Hur tas ord som dessa emot av poliser och allmänheten? Hur påverkar detta synen på polisen och vilken roll spelar orden in i samsynen mellan medborgaren och yrkesmannen?
Vi som var på plats i Stockholm efter terrordådet på Drottninggatan, såg hur polisen överöstes med blommor, kramar och gratulationer efter insatsen. Det är så vi ska bemöta polisen, inte med hot, hat eller våld.
På SN skrivs det också mycket om klotter och klistermärken som förfular Nyköping, både på ledar- och insändarsidor. Hat som på bilden passerar dock utan uppståndelse och ilska.
Stefan Karlsson