Replik Svar på insändaren om förebyggande av självmord (SN 30/1) som hade rubriken ”Förebyggande arbete mot självmord är viktigt”. Jag tror att ensamhet är det näst farligaste i den här regionen efter hjärt- och kärlsjukdomar. Jag tror det är dina och mina normer, som vi bygger upp omkring oss som dödar våra vänner och familjer. Jag ville inte heller leva vidare när min bästis flyttade flera mil bort, eller när klasskamraterna motstod att fika i klassrummet för att det var jag som bakat och när inte ens barnmorskan på vår lokala vårdcentral ville låta mig ha p-ringar, med motivationen att hon trodde jag skulle vara för tjock för att ha sådana.
Visserligen kan vård göra mycket för att ta hand om självskadesår, beteendeterapi och läkarkontakt, men det var inget av detta som höll mig vid liv. Det var min pojkvän som höll fast mig när jag grät i vår säng. Det var hoppet att lägga skolan bakom mig och få nya vänner. Det var insikten att det fanns fler som jag, att jag och min tid kunde betyda något för någon annan, att mitt liv inte var mitt att avsluta och att människor verkligen skulle sakna mig och lida om jag försvann. Det finns ingen läkare som kan injicera social gemenskap, inget piller som kan bota mobbning. Det måste vi göra.
Det är vi anhöriga som ska ringa och störa alla som inte hört av sig på ett tag. Det är vi anhöriga som ska sitta och vara misstänksamma när någonting tråkigt hänt våra vänner och bekanta. Det är vi som anhöriga som titt som tätt ska hälsa på våra grannar, försvara våra kollegor från skitsnack på jobbet och trösta folk som mår dåligt och är ledsna. Inte fan kan folk i vita rockar göra det åt oss och det förlåter jag dem för.
Kim Palonen